Vi börjar väl lite kort och gott med hur hon är i olika situationer för de läsare som inte känner min fina.

 

I  stallet: Är hon rätt bitchig och krävande till en början. Hon hugger, kickar och gör vad hon kan för att visa sig tuff. Ignorerar man det och visar att hon har fel så förvandlas hon till en ängel. Då vill hon minsann bli omplyssad och kliad ovanför ögat! Men det är väl så prinsessor är ;)

Att rida: Att rida är hon rätt svår. Hon är framåt och lydig, men inte så mjuk och det krävs mycket böjande och ställande för att hon ska gå i nån form alls. Hon lyssnar otroligt bra för skänkeln när det är framåtdrivande, med när den ställer eller flyttar protesterar hon oftast en stund. Hon är rätt fin i mun men inte känslig. Man kan ta ite i henne bara man inte blir hård. 

 

Att hoppa: Det är snart ett år sen jag hoppade henne senast, men jag antar att hon är sig lik. I alla fall så älskar hon att hoppa och gör det grymt md en ryttare hon litar på. Anar hon minsta ryck i munnen eller  duns i sadeln kommer hon stanna. Lägger man över allt jobb på henne kommer hon inte ställa upp. Men om hon däremot litar på den som sitter i sadeln kommer hon göra allt hon blir ombedd att göra. Som sagt så  skulle hon lätt flyga över en meter om hon hade rätt ryttare där uppe.

 

På tävling: På tävling är hon en pärla. Krånglar aldrig med nånting. Lätt att lasta, tjurar inte mot hästar man går förbi, står snällt stilla medans alla stressar omkring för att få iordning henne i tid. Och trots att ryttaren är nervös så gör hon så gott hon kan av det lilla hon får.

 

Sannie är en ponny med så sjukt mycket personlighet. För många blir hon alldelles för mycket för hon är allt på samma gång. Ytterst utåt är hon en glad ponny på avstånd, lite närmare är hon lite fientlig och bitchig, djupare ner är hon otroligt tillgiven och kärleksfull men det är inte alltid hon vill visa det. Längst ner, allra djupast där nere vet jag att hon är osäker. Hon är osäker i så många situationer men hon visar det genom att vara sur och grinig. Om Sannie hade varit en människa hade hon lätt varit tjejen som behöver bekräftelse och måste vara bäst på allt för annars tror hon inte att hon är  bra nog, men hemma på kvällarna hade hon gråtit av att vara hon som ingen förstår. Och jag vet för jag är precis den tjejen jag beskrev. Sannie är min spegelbild på nåt sätt, jag ser mig själv när jag ser in i de där mörka ögonen som döljer så mycket. Och ja, jag vet att hon faktiskt inte ÄR en människa, men jag har fått komma in där på djupet och har man det med en häst förstår man precis vad jag svamlar om. Jag tror att Sannie och jag är så lika, så fruktansvärt lika i hur vi är, att vi lika gärna kunnat vara systrar.  Och återigen, ja det låter säkert konstigt, men sanningen är att ingen förstår mig som hon gör.

Jag älskar henne och kommer alltid att göra.