Sannie <3
Det finns inte många som känner mig så bra som den ponnyn gör och vice versa. Jag kan henne utan och innan och hon vet alla mina top secrets. Jag litar på henne till tusen och skulle göra allt för henne. Ingen kan nånsin säga "Jag älskar Sannie mer än Emma" och seriöst mena det. Det går inte, totally impossible eftersom ingen nånsin kommer älska henne som jag gör.
Kan redan nu säga att det här inlägget blir lååångt, men ni ska få höra hela min och Sannies story ur ett perspektiv ingen nånsin gjort förut. Mitt.
Det hela började en fredag i Januari för två år sen. Jag och Anna åkte till stallet och skulle ha hopplektion. På listan stog det att jag skulle ha Sannie. Jag blev lite förvånad, hon va ju ny och man brukade inte få rida nya hästar på nivån jag va då. Iaf så tog jag ner henne i skallgången och började göra iordning henne. Min första tanke var hur sjukt jävla envis hon var. Jag började gilla den sura lilla svarta ponnyn. Vi gick ner i ridhuset och den vanliga klumpen som jag alltid fick när det var hoppning samlade sig i magen. Alla i gruppen satt upp och red fram och känslan jag hade då slår nog inget. Det va helt makalöst vad fin hon va. Inte så att hon gick fint på tygeln utan att hon var lydig och trygg. Jag styrde henne på hindrena och hon hoppade med en j*vla fart!
Efter ridningen skötte jag henne och blev helt fast. Denna lilla ponny gav mig en utmaning som hette duga! Jag och Anna stod och myste med henne. Det va kärlek vid första ögonkastet, jag visste från början att det skulle bli vi. Anna hjälpte mig att samla mod till att gå och fråga om jag kunde få bli skötare. Sannie va ju ny så jag va inte säker. Men svaret jag fick va inte alls det jag hade trott: "jaa.. Hon e ju privatponny men det ska väl gå bra". Jag somnade med ett leende på läpparna den kvällen.
Allt fortsatte och jag red Sannie på mina lektioner på fredagarna. Vi utvecklades och jag lärde mig henne mer och mer. Det hände att nån annan fick rida henne ibland vilket jag hatade. Svartsjukan var som ett stort svart hål inom mig. Men jag teg och väntade tills nästa fredag då jag skulle få rida henne. Jag kämpade på med den envisa ponnyn i förhoppningen om att få tävla..
Meeen det visade sig att så blev det inte. Kickan tävlade henne i hoppning. Jag var så avundsjuk. Jag tror aldrig jag har tyckt mer illa om nån än jag tyckte om Kickan då, vilket e väldigt ironiskt eftersom jag nu kallar henne bästa vän och vi e som systrar. Jag njöt av att få höra om när det gick dåligt för dom. Men det skäms jag för nu..
I vilket fall så hände det värsta som nånsin kunnat hända. Jag blev rädd. För Sannie. Jag visste inte vad jag skulle göra. Den argsinta lilla ponnyn la öronen bakåt när jag gick in, hon bet mig och va allmänt grinig. Ända gångerna hon va snäll va när morfar va med, men å andra sidan har morfar den effekten på djur. Min räddning blev världens snällaste, Tora! Hon va med när jag skulle sköta Sannie och jag tror att utan att veta om det lurade hon mig att tro att jag inte var rädd och så blev det. Min rädsla gick sakta men säkert över.
Ett tag var allt underbart men det varade inte länge, ungefär hösten 2010 (tror jag gick i sexan då). Jag fick tävla Sannie för första gången. Luciahoppet, 30 cm. Jag red henne på skötarridningen på julafton, såå mysigt! Allt var så perfekt men sen..
Vintern 2011
Jag var typ deprimerad vid den här tiden. Hade nämligen inte ridit prinsessan sen julafton. Detta var alltså i februari. Men det positiva var att hon inte gick så mycket lektioner, dessvärre inte mina heller. Det var även nu jag och Anna började va mer i stallet. Vi va där minst fyra dar i veckan och skötte Sannie och Jason (Annas sköthäst). Bortsett från att jag inte red Sannie så mycket var det nu vi började komma varandra nära. Jag lärde mig hur jag skulle sköta henne på bästa sätt och när jag fick lov att promenera med henne i ridhuset ibland var lyckan total!
Så småningom började jag rida henne igen. Jag var jätteglad och fick till och med rida med på nybörjarlektioner för att hon skulle få röra på sig. Jag förstod också hur jag skulle få henne på tygeln osv. Jag kommer ihåg en hopplektion när jag hoppade en oxer på 70, jag älskade det!
Sommaren gick och när vi kom tillbaka började jag även lära känna Klara, som har Sannie på foder. Asså tänk att vi knappt hade pratat med varann innan? Jag följde med Klara på tävlingar och fortsatte hoppas på att det knån dag skulle vara JAG som satt på Sannies rygg på en lokal hopptävling.
(Förstå då min besvikelse på nyår när jag insåg att jag var för gammal. Många tårar föll, det var ju trots allt detta jag kämpat för så länge.)
Hösten 2011 skaffade jag även minin förra medryttarhäst, finaste Pajazzo. Nu krävdes det lite mer pussel för att hinna med allt.
Men min längd började komma ikapp mig. Jag växte och växte hopplöst mycket. Jag kunde fortfarande rida henne, men vi var väl knappast ett proportionerligt ekipage längre. Inte nog med att jag själv visste det, folk verkade älska att påpeka det. Det gjorde så fruktansvärt ont.
Det var även här nånstans en viss liten tjej började rida Sannie på sina lektioner. Hon hade förhoppningar om att få sköta Sannie, men det gick liksom inte. Sannie e MIN. Vet inte hur jag ska förklara men jag hade kämpat så hårt med den här ponnyn, hon hade varit hur sur och grinig som helst i början så inte kunde ju nån annan komma och ta det ifrån mig. Men jag vet att hon läser det här och jag vill att hon ska veta att jag aldrig haft något emot henne som person, det hade blivit såhär med vem som helst som försökt sno min lilla älskling..
Vi e typ i början 2012 nu.
Jag hade precis bytt skola till en ganska krävande. Sannie hann jag inte alls med lika mycket som jag ville. Men det var även här nånstans jag träffade Kickan. Åh, vad kul vi hade när vi berättade massa Sannie-historier. Vi hade båda kämpat så mycket med den ponnyn, fast på helt olika plan.
Jag tog grönt kort den vintern också, och vips var jag och Sannie anmälda till en lokal dressyr. Snacka om att jag såg fram emot det! Jag red henne inte så mycket då, jag var typ 160 lång och hon e 126cm i mank.. Men tävlingen innebar att jag fick rida mycket mer i April. Jag minns speciellt nån dag innan tävlingen och jag red lite för Elisabet (min gamla ridlärare/Klaras mamma) och trodde väl egentligen inte att det skulle hända nåt annorlunda, men Gud så fel jag hade. Det passet gav mig världens wow-känsla, tror aldrig att Sannie har varit så fin med mig på ryggen. Och jag lärde mig massor!
Strax innan tävlingen skulle ridskolan ha en liten klubbtävling i Perfekt ju, tänkte jag. Jag gick för att anmäla mig. Jag tänkte göra en start på ridskoleponny och en på Sannie. Vi var ett gäng som tänkte anmäla samtidigt. Jag sa till ridläraren som satt på kontoret att jag tänkte anmäla en start nu och vänta med den på Sannie tills jag hade pratat med Elisabet. "fast du får ju inte tävla Sannie. Du e alldelles förlång" sa ridläraren. Jag ville spotta henne i ansiktet. Då säger den andra ridlärern som satt där "ja bara det faktum att du fortfarande får rida henne är hemskt". Drev dom med mig eller? Jag gav do varsin jävla bitchblick och gick upp till Sannie. Jag svor på att jag föralltid skulle hata dom. I detta läge var det sjukt viktigt för mig med stödet jag fick från mina vänner. Dan innan klubbtävlingen lyckades lite folk övertala mig att gå och fråga Elisabet om jag kunde få starta Sannie. Tårarna brände bakom ögonlocken när jag fick svaret "nej, jag vill inte att du rider henne då. Jag vill inte gå emot mina kollegor".
Kan ju säga att den lokala tävlingen gick skit. Vi slutade femma=strax utanför placering. Iaf så var allt som bortblåst. Men det spelade ingen roll för jag hade på sätt och vis nått mitt mål: jag satt på Sannies rygg på en lokal tävling. Jag var så glad att min första lokal blev på Sannie. Skitsamma att det var dressyr istället för hoppning. Skitsamma att det borde ha blivit för flera år sen. Men bi ska veta att tårarna rann när jag leende vände rätt upp efter att ha ridit mitt första riktiga dressyrprogram.
Strax innan detta hade jag skaffat en till medryttarhäst. Tyckte sjukt mycket om ponnyn, en riktig pärla om man vara hade gett honom tid, men ägaren var oftast dryg och otrevlig och verkade inte alls vilja ha nån medryttare. Tror en slav hade passat henne bättre ;) nej men det tog väldigt mycket energi och jag var sällan på ridskolan hos Sannie.
Vi kan hoppa fram till då när Klara sa att hon skulle ta hem en ny ponny. Jag trodde på riktigt att jag skulle spy. Att jag aldrig mer skulle träffa Sannie... Tanken gick knappt att tänka, det gjorde så ont. Jag blev lite lugnare när Klara sa att dom skulle ha kvar henne till Fanny, men man vet aldrig. Varje gång jag ser Sannie är jag orolig att det är den sista. Liksom vad vet jag om dom har sagt upp avtalet med Sannies ägare? Hur vet jag att nån kommer säga det?
"ta till vara på tiden då" säger folk. Mjo, det låter väl bra.. Men det är betydligt lättare sagt än gjort när man går i sjuan (i en skola man får betyg i sexan=en jääävla massa betygshets), har en medryttarhäst tre dagar i veckan, skilda föräldrar vilket betyder att allt blir stressigare osv. Men jag ska verkligen kämpa nu, mer än nånsin!
Det jag vill ha sagt med det här är att jag inte alls har fått allt serverat på silverfat. Jag har kämpat så att tårarna sprutat men folk verkar inte förstå att det ligger mer bakom den där "kaxig privatskötare" fasaden. Anledningen till att jag är uppkäftig och kaxig är försvar. Jag har alltid gjort så i situationer som gör mig osäker.
Varje gång jag ser Sannie fylls jag av stolthet på nåt sätt. Jag vet att inte allt är min förtjänst, det är inte det. Jag blir stolt och lycklig för att jag lyckades komma in under skalet på den envisa ponnyn. Jag har visat henne att med mig har hon ingen anledning till att vara osäker. För det är just det hon är, osäker. Hon har visat mig vad horsemanship är, hur man hanterar en häst på rätt sätt. För det finns bara ett sätt, Kärlek!
Jag vet att jag aldrig kommer glömma den här ponnyn, jag har levt för henne och hon är inte ens min. Ändå kommer hon alltid vara min på alla sätt som räknas, att det inte står Emma Sandström på pappret är inte alls lika viktigt!
/Emma<3
Vad andra tyckte om inlägget
Postat av: Felicia
DU är grym emma :')
Postat av: Julia
vilken fin historia x på dom dumma lärarna!
Postat av: fnitter
Sötnosen!<3 det kmr alltid va du och sannie, det e så man tänker. Kommer ihåg när man va mindre och fråga nån var du va, man fick alltid svaret: hos sannie!
Och så kmr det alltid va hjärtat, jag svär, det är hur många ungar som helst som har dig som förebild. För du lyckades med mångas dröm, att göra det du ville fast så många var emot dig <3
Du vet vem jag är finaste <3
Trackback
