Egentligen så är det så sjukt konstig, varför tar vi så mycket skit från andra? Varför ska man bara acceptera vad andra tycker och tänker hela tiden, fast man tycker att dom har fel? Jag var en sån förut. Som redan var vinglig och minsta putt fick mig att ramla. Folk gillar att se såna personer ligga på marken, så därför reste jag mig upp varje gång igen.

Sa nån att jag red fult svalde jag det med hull och hår och tänkte "joo men hon har rätt, min sits är rätt kass och jag har för hårda händer och skänklar för  mycket". Och nästa gång jag red började jag krångla till allt för att inte rida fult. Sa nån att min tröja var fulblev jag ledsen och tänkte "shit, jag går runt i en ful tröja som inte passar in!". Dagen därpå gick jag runt i en tröja jag inte alls tyckte om, men som alla andra gillade.

 

Jag har förändrats så himla mycket det senaste halvåret. Sen skolbytet. Jag är mycket säkrare på mig själv och litar på att jag har rätt. När nån säger nåt jag borde ta illa upp över så rycker jag på axlarna och funderar på vad den personen fick ut av att säga till mig att jag inte är bra. Det ha jag aldrig kommit fram till. Vad får andra ut av att säga "den där hästen är inte rätt för dig. Ni passar inte tillsammans"? Liksom nähä okej, men JAG  tycker det och i vissa lägen är JAG den enda som vet. Jag pissar på vad andra har att säga om mig om jag tycker att det är bullshit, vilket det oftast är. Jag bryr mg inte en sekund om att folk snackar skit om mig när jag vet att det inte ligger ett uns av sanning i det dom säger. 

 

Jag tycker inte om att förstora upp saker i onödan, därför skrattar jag åt folk som vill bråka och bitcha. Åh vad löjliga dom är! Det är såna personer man ger Kalla Sidan, sen skiter man i dom. Folk som snackar har seriösa problem på  ett eller annat sätt. Vanligaste diagnosen kallas avundsjuka. Går tyvärr ej att bota men den kan försvinna med tiden. Det är också vanligt att folk vill "ta ner en på jorden". Dom tycker att man är lite förstor i sina små skor när man uttrycker sina åsikter. Men det är bara för att dom är obekväma med att folk vågar ta plats. Det finns en viss person som verkar tycka att jag flyger lite för högt ibland, men det är bara för att hon själv är så fruktansvärt jävla mesig. Jag vågar säga vad jag tycker och tänker om saker som ligger henne varmt om hjärtat (om hon ens har nåt) och det jag har sagt har väl inte varit till hennes fördel. Sen att jag skrev det jag tyckte här, på min blogg, där 200 personer kan läsa det gjorde henne inte lyckligare. Ni må tro att hon skällde ut mig! Men det fick rinna av mig eftersom hon bara snackar strunt! Jag vet att hon kommer läsa dethär, men eftersom inga namn är nämda såå.. Och om hon känner sig träffad påvisar det än en gång hur rätt jag har.

 

Men allt handlar om hur bra självförtroende man har. Man MÅSTE lita på sig själv. Det är grunden för att lyckas, att tro på sig själv. För om du inte gör det, varför ska nån annan göra det?